Det var längesen jag skrev något, alltså verkligen skrev. Det blir mycket "Hej såhär ser jag ut idag", "Det här tycker jag är snyggt!", "Jag längtar till sommaren", osvosvosv. Ni fattar. Men det är trots allt ingen dagbok det här, detta är en blogg och inte en så värst personlig sådan. Är ju som sagt ganska stängd som person så då blir det ju förstås ännu mer stängt här på bloggen. Men nu vill jag iaf skriva om något, någonting jag anser vara mycket mycket viktigt. 

 

Vi lever i ett samhälle där vi strävar efter någon form av ideal varje dag. Det spelar faktiskt ingen roll vem man är, hur man ser ut, vem man umgås med, hur gammal man är eller whatever, vi är alla där och jobbar på att efterlikna någon eller något. Dels handlar det om förebilder men också om jämförelser och förväntningar. Det handlar om kvinnor som gör allt för att vara eller bli "den perfekta mamman", det handlar om elever som pluggar ihjäl sig för att en dag kunna tjäna en massa pengar, det handlar om ungdomar som slutar äta för att bli smala. Ni fattar min poäng? Allt det där handlar om att uppnå ett ideal.

 

Men nu tänkte jag prata om skönhetsideal. Ska jag tala för mig själv så har jag hamnat på en plats i livet där jag nästintill aldrig är nöjd med mig själv, jag har blivit så väldigt självkritisk. Främst handlar det om mitt yttre. Fruktansvärt ytligt, men så lever jag också i en värld där just ytligheter tar upp en jävla massa plats. 

 

Det är min hy, det är mina ögonfransar, ögonbryn, hår, lår, näsa, det är mina fötter och det är mina naglar... Haha jag kan göra listan så jävla lång, hur sjukt är det på en skala? Det finns betydligt mycket viktigare saker att bry sig om än skönhetsfel och det vet jag ju. Ändå står jag där, morgon ut och morgon in och kritiserar mig själv om saker jag inte kan göra speciellt mycket åt. Allt det där gör jag för att jag genom bland annat media hela tiden ser saker jag inte har men som jag så gärna så gärna vill ha, t.ex perfekt hy, perfekta proportioner, perfekt mage, jag har skapat mig ett ideal, någonting jag vill efterlikna. Kort och gott: Jag vill vara perfekt. 

 

Det värsta är att jag verkligen inte är ensam om det där. Det är så dumt, för varenda människa (och då menar jag verkligen varenda) är vacker i någons ögon, och ingen människa (verkligen ingen) kommer någonsin kunna vara vacker i allas ögon. Alltså kan det ju inte finnas något som är "perfekt". Håret jag står och hatar över framför spegeln kanske någon annan skulle dö för att få ha och det jag avundas över hos någon annan kanske den personen själv hatar. Det är så viktigt att reflektera över allt det där ibland, för då kommer man på att så ful är jag trots allt inte. Och hey, jag har armar, jag har ben och så vitt jag vet en väl fungerande kropp och det är långt ifrån vad alla människor har och egentligen det enda jag behöver. 

 

Så screw ideal. Jag tänker vara mitt eget ideal. Ibland lär jag må dåligt över att se ut som jag gör men då får jag ta mig i kragen och påminna mig själv om allt det där jag just skrev och att jag duger, mer än duger till och med. Och det gör ni med.